FORUM FÖR OMRÅDESPLANERING

 

 

Referat av Jane Jacobs

Här kommer ett referat av Jane Jacobs klassiker Den amerikanska storstadens liv och förfall (1961) att successivt bli alltmer fullödigt. Jag som refererar är Mats Ohlin, och jag utgår från den svenska utgåvan 2005 (översättning: Charlotte Hjukström). Först vill jag återge inledningen till boken, av Mats Franzén, för den utgör en utmärkt sammanfattning i sig.

 

Inledning

Kanske är det en överdrift att idag, fyrtio år efter dess publicering i USA, hävda att Jane Jacobs The Death and Life of Great American Cities är mer angelägen än någonsin. Men intresset för hennes klassiker har växt påtagligt under senare år — inte bara i Sverige. Staden har blivit het. Vi lever nu i en stadsrenässansens era. Därmed inte sagt att de urbana kvaliteterna blivit fler i våra svenska städer, utan snarare att sensibiliteten för staden och dess möjligheter går att finna hos allt fler.

Här kan Jacobs bok spela en dubbel roll. För det första får hon oss att skärpa blicken för staden, för livet i staden, för det speciella med stadslivet. För det andra ger hon oss redskap för att förklara hur detta blir till, liksom förklaringar till hur bristen på det har uppstått. Hon hjälper oss att formulera kraven på en fungerande stad. Det är lätt att se att Jacobs bok redan spelar denna roll. Men med dess översättning kan den svenska diskussionen om staden och stadslivet förhoppningsvis breddas till allt fler och med fler rösters närvaro också fördjupas.

Jacobs lär oss alltså att se staden. För henne är det speciella med städer det offentliga livet som det utspelas på gator och torg mellan fotgängare. Därför kan hon ägna hela tre kapitel bara åt användningen av trottoaren. På den låter sig stadens vardagsliv spelas upp, i mötet mellan dem som bor i eller bedriver andra verksamheter i de angränsande husen å ena sidan och strömmen av förbipasserande främlingar å andra sidan. Så blir gatan stadens brännpunkt, något lokalt, men samtidigt något mycket större, ett anonymt rum, tillgängligt för alla och med möjlighet till möten. När stadslivet fungerar råder en fin balans mellan frihet och social kontroll, ur den genereras social och kulturell mångfald, tilltro till andra och kreativitet.

Hon lär oss också ingående de fyra, nödvändiga villkoren för denna mångfald. Skalnivån som hon väljer att diskutera detta på är viktig; hon gör det nämligen på en tämligen låg skalnivå, motsvarande ungefär bekvämt gångavstånd, eller en mindre stadsdel. Varje stad äger förvisso ett slags mångfald, men mångfalden är däremot inget självklart i den lilla skalan. Mångfald i stadsdelen förutsätter enligt Jacobs för det första att den präglas av mer än en primär funktion; renodlade bostads- eller arbetsområden duger alltså inte, men väl en blandning av bostäder och arbetsplatser. För det andra skall stadsdelen vara byggd som en kvartersstad och med korta kvarter, vilket maximerar antalet korsande rörelser, d.v.s. mängden potentiella möten. För det tredje skall kvarterens fastigheter vara av blandad ålder; äldre hus är viktiga eftersom många verksamheter — nystartade såväl som föreningsdrivna — inte klarar nybebyggelsens högre hyresnivåer. Slutligen, och för det fjärde, krävs en viss täthet i bebyggelsen, vilket är detsamma som en tillräcklig mängd människor i kvarteren. När — och där — dessa fyra villkor är uppfyllda får vi enligt Jacobs ett dynamiskt stadsliv.

För svenskt vidkommande blir emellertid diagnosen dyster: blott fragment av vår stadsbygd uppfyller Jacobs fyra villkor. Sverige urbaniserades historiskt sett sent. Merparten av våra städer är uppförda efter andra världskriget. I exempelvis Uppsala eller Västerås härstammar endast var åttonde lägenhet från tiden före kriget, och dessa städer är långt ifrån ensamma om dessa proportioner. Och som vi vet är denna nyare bebyggelse inte formad som kvartersstad, utan förvånansvärt strikt planerad enligt funktionalismens recept, vilket gett oss stora, enahanda enklaver, ägnade en enda primär funktion, vilka binds samman med en välutvecklad transportapparat i bilismens tecken — där kollektivtrafik finns är den som regel underordnad bilen. Hur den svenska staden skulle kunna byggas om så att den bättre motsvarade Jacobs fyra villkor för mångfald är en lika central som svår stadspolitisk fråga att hitta ett realistiskt svar på. Vad som är säkert är emellertid att det inte räcker med att se till att nybebyggelsen sker i kvartersstadens form och det av åtminstone två skäl. Dels skulle detta ta minst hundra år att genomföra med tanke på den fasta egendomens långa livslängd. Dels uppfyller den nybyggda kvartersstaden per definition aldrig Jacobs tredje kriterium som förutsätter åldersblandad bebyggelse. Att frågan saknar enkla lösningar, gör den emellertid knappast mindre angelägen.

Mer hoppfullt är emellertid två aspekter hos Jacobs fungerande stadsdel. Den ena gäller bebyggelsen. Vad Jacobs tar fasta på handlar om vad som kan kallas för socio-spatiala förhållanden: hur förhållandena mellan människor och verksamheter bokstavligen äger rum. Genom bebyggelsen ges med andra ord de sociala relationerna en rumslig form. Jacobs poäng är att uppmärksamma hur detta varierar med bebyggelsens utformning. Avgörande blir sådant som kvarterens storlek, att husen med sina verksamheter ligger direkt mot gatan, att bebyggelsen är tillräckligt tät och så vidare. Däremot fäster hon ingen direkt relevans vid husens estetiska utformning, vid deras arkitektur i mer stilmässig mening. Därmed inte sagt att bebyggelsens arkitektur är ointressant, utan bara att den är av sekundär betydelse för fungerande stadsdelar. För Jacobs är i stället de socio-spatiala förhållandena avgörande: 'A city cannot be a work of art.'

Den andra aspekten gäller dem som befolkar staden. Det fungerande stadsliv som Jacobs beskriver är påtagligt vardagligt. Är villkoren för det uppfyllda fungerar det i och med att kvinnor och män, unga och äldre, tar staden i vardagligt bruk: handla på vägen hem, gå ut på lunchen för några ärenden eller en bit mat, och så vidare. Denna vardaglighet är ett slags demokratisk kvalitet, det fungerande stadslivet är till för alla. I det kan var och en av oss se alla andra, men också bli sedda — om vi nu inte väljer att förbli anonyma. Men det fungerande stadslivet är demokratiskt också i en mer direkt politisk betydelse: det lägger som Jacobs visar grunden för sociala nätverk och därmed för socialt kapital och i förlängningen beredskapen att handla politiskt.

Mycket mer skulle kunna framhållas om denna numera klassiska bok. I stället för att göra det vill jag lämna över läsaren till Jacobs text. Den är inte bara full av goda och inte sällan överraskande observationer av fungerande städer och deras sorgliga motsatser, den är också skriven på ett lika argumenterande som slagkraftigt sätt, vilket gör den svår att lägga ifrån sig.

Mats Franzén

 

 

 

 


© Helena Brobäck & Mats Ohlin 2019